Jag har  gjort så snälla inlägg under lång tid så nu är det dags för lite dissande igen. Det är de trendiga prylarna som ibland går mig på nerverna. I synnerhet dem med stor genomslagskraft som man på förhand vet kommer ha en relativt kort livslängd. Ställ er in på att i inlägget förekommer en del elakheter, hoppas ni står ut med det.

Jag börjar med ANANASEN som finns på både lampor och andra tingester och är vida spridd. Egentligen har jag inget större problem med den förutom att den finns överallt och i överflöd. Här kommer ett urval.

Som lampfot på ser det helt OK ut och finns i många andra varianter.

Förvaringsburkar till vad undrar jag?

Även som textiltryck.

Dödsskalle i form av ananas är minst sagt absurd. I min värld kan en dödskalle i vilken form det än må vara aldrig bli en dekoration. Smaklöst är min dom.

RUSKOR. Ett fint sovrum har begåvats med en hiskelig pälsaktig väggdekoration. Jag vet inte vad man ska kalla denna senaste trend med ruggiga pälsar. Jag tycker bara det ser äckligt ut. Min bästa association är att det skulle kunna vara något som använts som fäll i en raggarbil på 60-talet. I brist på bättre benämning så kallar jag dessa pälsmonster för ruskor.

Ruskor i alla de  former, too many.

När jag hoppats på att DÖDSKALLE trenden snart skulle ebba ut så flyttas den vidare från mänskliga kranium till djurditon. Förstår inte facsinationen för bendelar som dekoration.

Nästa steg? Är det att göra ett skräckkabinett som en riktig ”Bone Collector”.

Nu till helsvenskt  fenomen.

Det var i början av 90-talet när  konstnären Ulrika Hydman Valliens arbetade som glaskonstnär hos Kosta Boda som hon skapade pjäser som skulle bli en stor succé. Det var hennes personliga stil av färgstarka, ofta människoansikten, som pryddes på vaser, glas och dylikt. Jag måste erkänna att jag inte är särskilt förtjust i dessa motiv. Men som det brukar vara med det som blir framgångsrikt kommer ofta följare eller copycats. Och så även i detta fall fast det dröjde några decennier.

Vem avser jag då? Jo, Carolina Gynning som också fått stor genomslagskraft med sina ansikten på liknande föremål som Ulricas. Jag tar mig för pannan, groteska ansikten är inget för mig.

 Inte så långt från originalet idémässigt.

 

Motiven på vad det nu än må vara är kvinnoansikten ibland med kroppar. Jag misstänker att det är något slags självporträtt i oändliga upprepningar. En släng av narcissism?

Jag tror och hoppas, att alla ovanstående produkter är dagssländor. Finns de kvar på om fem år? Nä!

 MACARONS

Sista företeelsen är ingen inredningspryl utan en godsak men den används i inredningsreportage likväl. Antagligen för att macarons är vackra och har fina färger. Jag har absolut inget emot att titta på denna franska sötsak.  Tycker  inte att den är så god som den ser ut, lite väl söt.

Vattnas det i munnen? Här är Leila Lindholms recept. Leilas macarons

Någon har inspirerats skapat pallar i Macoronform, ganska gulliga faktiskt.

Det är ju snart påsk och varför inte ha lite sådan här ögonfröjd på påskbordet.

Sammanfattningsvis. Trender kommer trender går, men en pina så länge de består. Jag önskar mig mindre modenycker och mer stil.