Har ni tänkt på att vi ofta har samma klädsmak och stil som vi har när det gäller inredning. Kanske det inte gäller för alla men det stämmer i alla fall på mig. Jag tänkte i det här blogginlägget, på kul, göra en koppling mellan min klädstil och inredningsstil. Min blogg visar med all  tydlighet var jag står inom inredningsområdet. När det kommer till klädstil är min smak densamma. Jag är nästan undantagslöst förankrad i det klassiska, det alltid gångbara, sällan inne men ändå alltid aktuellt. Jag citerar mitt motto med Chanels bevingade ord.

Kamel/beige och svart är en snygg färgkombination som ofta signalerar en manlig touch som i detta sovrum. Modellen visar en dräkt i liknande färgkombination men det är baskern det gäller här. Basker har jag haft  hela mitt vuxna liv. Det förträffliga med denna huvudbonad är att den fungerar från höst till vår och även i den smällkalla vintern. Den klarar också regn förvånansvärt bra. Det beror på att baskerns ull är så tätvävd  att den effektivt håller borta båda kyla och väta.

Här har jag slagit två flugor i en smäll. Jag vet inte hur många blårandiga tröjor och t-shirts jag äger och jag har svårt att motstå om jag hittar någon i fin kvalitet. De slits ju trots allt. Denna typ av blårandig tröja har faktiskt en kul historia. Det var ursprungligen en uniformströja för fiskare i franska Bretagne på 1800-talet. Originalet skulle ha 20 ränder, en rand för var och en av Napoleons segrar. Blå kavaj finns också alltid i min garderob.  Det marinblå och vita i vardagsrummet är vanligt i den amerikanska östkuststilen och visst är det snyggt.

Jag gillar det engelsk mysiga som att sitta framför en öppen spis med scones och te. Sen kan jag tycka att den engelska traditionella stilen är överdekorerad, men nåt hemtrevligt är det över det hela. Här är det duffeln det handlar om. Jag älskar min duffel så tidlös och enkel att bära. Den har också en intressant historia. Från början var det en polsk militärrock från 1820-talet. Den spreds sen över Europa på 1850-talet och var under andra världskriget en överrock för den engelska flottan. Efter kriget hamnade överblivna dufflar på ett överskottslager och blev populär bland studenter som en intellektuell markör på 50 och 60-talet.

Välskräddade kavajer och för den delen byxor i högklassiga hållbara material är inte  lätt att hitta. Undantaget är Armani,  då kostar det en slant förstås men det är välinvesterade pengar. Det finns  många andra statusmärken i samma prisklass som inte alls presterar i närheten av vad Armani åstadkommer i fråga om kvalitet och snitt. Interiören kommer från Armani Casa men det är inget jag faller i farstun för.

Koftor i alla längder och djurmönstrade accessoarer, ett givet inslag i min garderob. En wc kommod med en väl rörig leopardtapet får vara sinnebild för detta.

Boots och stövlar av hög kvalitet är ett annat måste. Mitt rättesnöre har alltid varit att det är  ytterplagg och skor som  är viktigast och att det är där krutet skall läggas. En skinnsoffa från Timothy Oulton är heller inget jag skulle säga nej till.

När jag kommer till kappor eller snarare överrockar är jag lika konservativ som i övrigt och dessutom ganska ”herrig”. Mina favoriter är paletå och trenchcoat. Båda har också historisktursprung. Trenchcoaten bars av brittiska och franska soldater i första världskriget. Den skapades av Thomas Burberry (bekant efternamn eller hur?) som också uppfann gabardintyget. Till överrockarna är det passande med en snygg hall.

 Så är det då jeansen. Både blå och vita har alltid funnits i min garderob. Min kropp är väl inte riktigt överens med jeans längre. Men jag kan inte avstå. Jag löser det med stora överdelelar som tröja och utanpåskjorta eller tunika. Jeans går bra ihop med sängen som har ett ”faded” påslakan och vit luftig sänghimmel.

Vit skjorta är alltid rätt och passar i alla sammanhang. Här till jeans men passar utmärkt till de flesta underdelar. Det senaste i modevärlden är att skjortor och T-shirt ska vara halvt instoppade i byxorna, en tillfällig modenyck antar jag.

Till sist kommer jag till scarves. Här kan man brista ut i färg, om man vill. Det händer att jag gör det men trivs egenligen bättre med mer nedtonat. Kvinnan på bilden till vänster bär en scarves från Hermès. De gör så otroligt fina mönster oftast med mycket färg. Skulle inte vägra att knyta en sån runt halsen inte. Till vintern väljer jag rutiga halsdukar, det har bara blivit så. Vardagsrummet till höger som är en explosion av färger som får symbolisera Hermès scarves.

 En extra bild med Hermès scarf från den nya kollektionen. Fast mönstret på scarfen ser lite rörig ut så blir det en helt annan känsla när den knyts. Jag skulle tro att knepet är att mönstret görs ”överdimensionerat”

 Såja, nu får det räcka. Jag hade egentligen tänkt att ta med några favoritfärger på slutet men det får bli en annan gång.