På sista milen fram till vårt lantställe ligger det tre ödehus. Varje gång vi passerar, i synnerhet ett av husen, så hugger det till i hjärtat. Det känns ofattbart att huset är så förfallet. Det är en fin liten stuga som måste ha varit vacker i sin glans dagar. Man undrar vilka som bodde där och varför huset gick ett sådant öde till mötes. Det gör också ont att se gardiner som forfarande hänger kvar i fönstren, illa åtgångna. Man får nästan känslan av att huset lämnades i all hast och att där står kvar två kaffekoppar på köksbordet.
Värmlandsnäs där huset ligger är forfarande en levande landsbygd med en mängd av gårdar. För ca 100 år sen fanns där många som jobbade inom lantbruket. 50 år senare var läget helt annat. Maskiner hade börjat ta över många av lantbrukens tidigare sysslor och gårdar slogs ihop. Och bevisligen så fanns det ingen efterfrågan på alla hus som blev över.
Så här ser farstubron ut. Växtligheten har börjat smyga sig på och kommer så småningom ta över.
Hade någon tagit hand om huset kanske det sett ut så här idag.
Ett av de andra ödehusen har en förvildad trädgård där naturen har tagit ännu ett steg närmare…
Det kräver mycket för att hålla ett gammalt hus i hyggligt skick, fönsterrenovering t.ex. Ett mödosamt arbete minsann. Mycket av semestern gick åt till renovering av fönstren på vårt lantställe. Här ser vi två av renoverarna som glatt visar de två fönster som färdigställdes i år. När vi köpte huset 1997 så var det också tämligen förfallet. Det var vår envise far som insisterade på köp eftersom han ville ha något att göra efter pensioneringen. Och jobb blev det minsann. Det tog 6 år att renovera det 160 kvm stora huset.
GREY GARDENS
Men hus kan förfalla fast de är bebodda. Jag tänker på Grey Gardens i East Hampton i USA. Dess historia är till lika delar fascinerande, gripande, som tragisk. Ett liknande förfall är svårt att föreställa sig. Det gjordes en dokumentär 1975 om huset och kvinnorna som bodde där och filmen orsakade en nationell skandal. Anledningen var kvinnornas släktskap med f.d. presidentfrun, Jackie Bouvier Kennedy.
Så här såg huset ut i början av 70-talet…
…och så här på 20-talet.
Mor och dotter Bouvier-Beale på 70-talet i husets stora entré. Bild från dokumentärfilmen.
Bild vänster. Så här såg mor och dotter ut i slutet av 20-talet när de levde i högsta välmåga. Mittenbild: dottern little Edie på 30-talet i uppdressad för en kväll New Yorks societet. Bild höger: Little Edie i stora sovrummet på 70-talet. Runt henne ser man det otroliga förfallet av husets insida.
Det är ofattbart att dessa två excentriska kvinnor ( för att inte säga galna) kom att leva i misär och extrem fattigdom efter ett priviligierat liv i societeten med debutantbaler, dyra smycken och glamour.
Och man undrar, hur kunde det bli så här?
Edie Beale och hennes make köpte huset 1924 och skilde sig 1946. Edie stannade i huset som egentligen var familjens sommarstuga. Maken skickade månatliga bidrag på $ 300 till sin ex-fru. Men det bidraget varade inte länge. Lite är känt om Grey Gardens mellan då och tidigt 1970-tal. Men man kan lätt räkna ut att det inte fanns några medel att hålla huset i schack och vägrar man flytta därifrån så går det så här.
2009 gjordes en spelfilm om Grey Gardens där Jessica Lange och Drew Barrymore gestaltar de speciella kvinnorna. Man lade stor omsorg om att återskapa husets interiör. Här kommer två bilder på hur huset såg ut när det var på topp på 30-talet. Fantstiska rollprestationer och mycket sevärd film för övrigt.
Vilket roligt inlägg, jag ska genast se filmen, ni har gjort mig nyfiken!
Njut av er dag och tack för en bra blogg som jag tittar in på dagligen för att se om ni har skrivit ngt nytt 🙂
Hej Anna,
Jättekul att du gillar inlägget och min blogg. I bästa fall gör jag ett inlägg per vecka.
I stället för att gå in dagligen rekommenderar jag dig att anmäla dig som följare av bloggen, Då slipper du kolla varje dag. Se filmen den är intressant. Det finns och så små klipp från spelfilmen på You Tube. Filmen ger en mer bättre helhetsbild om familjens öde,
Ha det gott!
Louise